Feeling blue


Ingen har väl missat #metoo och det är bra. Jag lade ut en (för vissa ganska provocerande) video på Instagram igår och jag har fått extremt mycket arga kommentarer från män som känner sig kränkta. Jag gav finger åt ett beteende som jag har blivit utsatt för sedan barnsben, jag pratar såklart om sexuella övergrepp, kränkningar och trakasserier. Listan, min lista alltså – kan göras oändligt lång. Listan på antal gånger eller antal män som på ett eller annat sätt utnyttjat sin position.

Vi kvinnor är experter på att trycka bort, sortera undan vissa händelser men ju mer jag börjar rannsaka mig själv desto fler episoder kommer upp i huvudet. Men det var kanske inte så farligt… eller? Han menade nog inget illa… Jag kanske inte borde ha använt shorts trots att det var 30 grader varmt på bussen. Man får kanske skylla sig själv när man är 11 år och bastar naken i dambastun.. Eller?

Det är konstigt, när detta viktiga ämnet äntligen kommer upp till ytan och vi börjar diskutera det så ska vi kvinnor än en gång bli ifrågasatta, av män men också av andra kvinnor. Jag blir så ledsen när jag läser inlägget över hos Brita, har vi verkligen inte kommit längre?

Det finns förövare överallt. Men det farligaste är inte dom, utan alla som står runtomkring som slätar över, skyddar förövaren och är tysta. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om övergreppen. Vi får inte låta #metoo stanna i någon slags självbekännelse. Vi måste gå vidare. Vårt samhälle är moget nu för att männen ska ta det här samtalet och vi är redo!

 

Lämna en kommentar

Your email address will not be published.